Tanken var väl från början att få ihop musikmaterial till en hel platta, men det kändes ganska snart som att det aldrig skulle kunna bli klart. Från början spelades alla låtar in i garderoben på bilden här bredvid.
Inspelningsmaskin var en Tascam Portastudio 244 – förstapris i en demotävling, som tidningen HiFi Musik anordnade 1986. Så småningom byttes kassettportan ut mot en dator. Det var väl egentligen då allt rasade… Med datorn kunde man fixa och trixa – och mixa om – så länge att inget någonsin blev färdigt. Och åren bara gick. Det var dags för ett beslut: Publicera eller packa ihop! Resultatet ser ni här.
Med hjälp av Apples helt fantastiska webb-verktyg, iWeb, knåpades en hemsida ihop och med den som mediabärare kunde vi till sist visa världen – i alla fall den del som förstår svenska – vem Gunnar E Olsson är. Och nu är det dags att gå vidare. iWeb räcker inte längre till. Det ska vara databasbaserat nu, har jag fått lära mig. Så jag testar Joomla till de större hemsidorna och länkar dem till de WordPress-baserade bloggarna.
Vi jobbar vidare. Nu är det dags för den gamla ManMadeMusic-sajten att få sig en ansiktslyftning – och en flytt till samma webbhotell som resten av mina bloggar (och annat krafs) ligger på. Det kommer att ta tid, men i slutänden tror jag det blir mer lättskött och framför allt, mer enhetligt och behagligt för ögat. Vi får se var det slutar.
Det här är – och ska ju vara – en pågående process, har jag förstått. Så vi jobbar vidare …
Jag skriver ”vi”, men kungen är upptagen med annat, så det är bara jag som jobbar på. Och så får jag lite hjälp av mina goda vänner – och närstående, förstås. Tack, Neil! Och tack, Peter!
Det går inte så fort, men det är faktiskt många sidor som ska samordnas, och en hel del som ska bort. Sedan är jag ju helt ny vad beträffar lite seriösare hemsidesbygge. Men det är bara att hacka i sig. Jobba på. Bita ihop. Ja, ni vet…
Här kommer det att hamna en massa ny information, bilder, fakta och annat som kan vara relevant i sammanhanget.
Men än så länge får vi nöja oss med att konstatera att det återstår en hel del arbete innan detta digitala nav fungerar helt utan gnissel i maskineriet. Alla kulorna i lagret är ännu inte plats, men var så säkra på att vi jobbar för allt vad tygeln håller.
Jag har under åren jobbat med översättningar i många olika sammanhang och åt en mängd olika företag och institutioner. Det har rört sig om översättningar både från engelska och danska till det svenska språket.
Idag hittar vi marknadsledande företag från hela världen bland mina uppdragsgivare. Det handlar om stora världsföretag som Roland, Sennheiser, Neumann och Genelec – vart och ett bland de allra mest framgångrika inom sin bransch.
Jag har även översatt flera olika gitarrskolor och liknande, för hemmabruk: Learn to Play The Guitar: A Beginner’s Guide to Playing Acoustic and Electric Guitar, av den engelske gitarristen Phil Capone, var den första. På svenska heter den fyndigt nog: Lär dig att spela gitarr. Nu kommer snart uppföljaren Fingerspelsteknik för gitarr ut på de svenska bokhandelsdiskarna, och efter den väntar ytterligare en bok av Phil Capone, översatt av yours truly, nämligen Lär dig att spela bas.
Dessutom har jag översatt en bok av Nick Freeth: The Ultimate Guitar Chords Book – den svenska titeln är ännu inte spikad, men var så säker på att den är minst lika slagkraftig som de tidigare alstren.
Jag har jobbat som fotograf (både still- och videovarianten), videoredigerare, ljudtekniker (i mer än tio år), och som frilansjournalist (i mer är 20 år) på olika tekniska månadsmagasin som Monitor, MacWorld, nollett och Musikermagasinet. Jag var dessutom chefredaktör för Musikermagasinet, MM, under 6 år.
Jag har testat och skrivit artiklar om det mesta i både mjuk- och hårdvaruväg, och det har blivit mycket Macprylar. Jag skrev förresten den första testen som gjordes överhuvudtaget på Apple Final Cut Pro, när programmet först dök upp i landet, och det har funnits med mig sedan dess …
För närvarande försörjer jag mig som frilansskribent och översättare för olika tillverkare av musik- och ljudrelaterade produkter. Bland mina uppdragsgivare hittar vi japanska Roland, tyska Sennheiser och Neumann, finska Genelec – som alla är världsledande inom sitt område. Jag hanterar översättningar både från engelska och danska, till svenska.
Beträffande Macdatorer har de stått mig varm om hjärtat sedan mer än 20 år tillbaks i tiden, och varje vecka får jag ta emot telefonsamtal från kompisar, som behöver min support. En av mina senaste artiklar för Monitor handlade för övrigt om hur man sätter in en helt ny typ av hårddisk i en Apple laptop-dator. Just den typen av artiklar känns väldigt rätt för mig, då jag även får utlopp för mitt behov av att dela med mig av de kunskaper jag skrapat ihop under mitt yrkesliv.
Det har sagts om mig att jag även har lätt för att kommunicera, samarbeta och lyssna på folk i olika arbetssituationer. Något som kom väl till pass under mina år som chefredaktör för tekniktidningen MM. Där gällde det både att ”ha många bollar i luften” och att ha en struktur i arbetet. Snabba puckar med tydligt fokus.
Som ni kanske förstått av det ovanstående har jag ofta sökt mig nya vägar i livet. Jag trivs när jag får möta nya utmaningar och där man inte kan ta nästa dag för given. Mina breda intresseområden har dock ibland mötts av en viss skepticism. Här i landet ska man ju helst bara kunna en sak… ”Skräddare, bliv vid din läst.” Men är det något som livet lärt mig, så är det just att inte lyssna på skeptiker. ”Det ordnar sig,” är en mycket bättre devis.
Fakta
Namn: Gunnar E Olsson
Ålder: Tidlös
Födelsedag: 29 februari
Yrke: ”A Jack of all Trades, a Master of None…”
Första stora influenser: The Beatles, Muddy
Waters, John Lee Hooker, Peter Green, The Cream …
Första gitarren: En blå Kent
Favoritmusiker: Jeff Buckley, Ravi Shankar, Ry Cooder,
Peter Gabriel, Jeff Beck, Laurie Anderson, Kate Bush,
Finns det något som gör så ont som när Egot blir sårat? Det är tveksamt. Men låt oss ta det från början. När jag var mycket liten önskade jag mig av någon outgrundlig anledning en fiol i födelsedagspresent av mina föräldrar. Det var ett ständigt återkommande tema under några år. Av någon (för mig, vid den tiden) lika outgrundlig anledning uteblev fiolen bland presenterna år efter år. Så småningom glömde jag bort min heta önskan efter att bli en ny Jascha Heifetz och några år senare dök andra musiker upp, och med dem andra instrument – elgitarren intog genast den plats i mina önskedrömmar, där fiolen tidigare hade funnits.
När jag var 15 år fick jag så min första elgitarr, en blå Kent, och lyckan var gjord. 45 år senare hade jag fortfarande gitarr som mitt förstainstrument, men min lillasyster tänkte att min gamla barndomsdröm äntligen skulle få gå i uppfyllelse. Hon gav mig därför en fiol i present när jag fyllde fyllde jämnt häromsistens. Jag provade den några minuter, men lät den sedan ligga i sitt fodral. Där har den sedan legat i något år – och samtidigt gnagt en smula på mitt dåliga samvete … ända tills häromveckan. Då fick vi nämligen besök av goda vänner från London och en av dessa vänner erbjöd sig att ge mig en första fiollektion. Hon har själv spelat fiol i många år – både klassiskt musik och traditionell svensk(!) folkmusik, och hon tog sig an uppdraget med stor entusiasm.
Den första fiollektionen blev för mig inte lika fylld av entusiasm. Tanken var att jag i första hand skulle lära mig att hålla både fiol och stråke på ett vettigt sätt. I andra hand skulle jag försöka få någon form av välljud ur instrumentet. Den första delen av lektionen skulle visa sig var tillräckligt utmanande – i alla fall för mig. Efter en kort stund hade jag ont i armen, nacken och några ställen till. Men allra mest ont gjorde det nog på en mer subtil plats i kroppen. Del två av lektionen, där jag skulle försöka få vackert ljud ur fiolen, blev ett totalt misslyckande. Det lät helt enkelt för jävligt. Och just detta fenomen att jag, som har ett bra musiköra, och kan få en hel del andra instrument att låta hyfsat bra, inte kunde få fram annat än olidligt oljud ur detta fina instrument gjorde nog mest ont. Det sved riktigt ordentligt i egot. Jag vet ju hur det ska låta, jag har musicerat i över 45 år, men här gick jag totalt bet. Fy 17 vad ont det gjorde! i Egot! Och till sist, efter alla dessa år, förstod jag varför jag inte hade fått någon fiol när jag var liten. Det var helt enkelt för att bespara både mig och föräldrarna denna hemska erfarenhet. Så här i efterhand är jag nog lite tacksam, trots allt. Hade de inte nekat så hårdnackat, hade nog mina föräldrar aldrig fått se mig med en elgitarr hängande runt halsen – ett så mycket bättre alternativ, det inser jag idag. Och den har ju faktiskt en volymkontroll.
